annateresiaholm

Den senaste veckan har jag gått och grubblat på ett besked. Jag har fått veta att min onda höft inte bara är någonting som jag har inbillat mig eller hittat på utan jag har haft ont på riktigt (vilket jag egentligen redan visste, men om man inte erkänner på riktigt att något är fel så är det ju inte det heller, eller hur??)

 

Min höftled är inte riktigt formad som den ska. Förmodligen sedan födseln. Det kallas visst höftledsdysplasi. Skålen som höftkulan ligger i är för grund, vilket gör att kulan rör sig runt i leden och har orsakat ledsvikt (artros). Det är när de mjuka delarna i leden bryts ner och orsakar smärta i höften och även i benet. Alla symptom på artros stämmer. Och egentligen visste jag nog redan att så var fallet. Det går ju att googla på allt numera.

 

Hursomhelst så sätter detta allt vad träning heter i en annan dager. Jag skulle gissa att sjukgymnast och läkare kommer att rådge mig att inte springa mer, i alla fall inte ofta och någon längre stund. Det känns lite som om mattan rycks under mina fötter.

 

I 1,5 år har jag arbetat med mig själv, med mina målsättningar, med min motivation, med min hälsa och min livsstil. En viktig mening har varit "Identifiera dig med det du vill uppnå". Vill du vara en som en person som prioriterar träning och idrott, se dig själv som en. Vill du bli en person som sätter upp höga mål och genomför dem, tro på riktigt på att du är den personen. Känn att du är den personen. Låt inte andra eller yttre omständigheter definiera vem du är utan var den person du vill vara. 

 

Nu har jag fått göra ett tillägg till detta. "Identifiera dig med det du vill uppnå och inte med det som begränsar dig". För vi har alla våra begränsningar. På olika sätt. Det som definierar oss är egentligen inte hur vi hanterar våra begränsningar utan vad vi gör med alla de andra delarna av vår person.

 

Idag har jag invigt min knallröda badmössa. Kanske det svåraste plagg att bära med någon form av värdighet utan att vara en vinnare av något slag. Tillsammans med mina simglasögon känner jag mig mer eller mindre som ett vandrande aprilskämt. Men om jag inte hade vågat ta på mig mössan och glasögonen inför alla (tränare, simskolebarn med föräldrar, motionärer och äventyrsbadgäster) så hade det betytt att jag inte kan definiera mig med en person som behöver de där prylarna. Och så är det inte. För jag är en vinnare. Och jag behöver min röda badmössa av olika praktiska skäl (det finns till och med en orsak bakom färgen). Och det kändes skämmigt. Och riktigt bra. Riktigt bra.