annateresiaholm

Så var det gjort, min tredje Vansbrosimning. Rent teoretiskt nådde jag mitt mål, att slå förra årets tid. Fast bara med futtiga 19 sekunder. Trots att jag crawlade typ 90%, tog ut mig och hade en våtdräkt som passade mig bättre. 

 

När vi gick mot starten så var det en del åska kring området och jag började bli orolig. Gruppen före oss gav sig i, men precis före vår start 13:33 så pausade de starterna pga av kraftig åska rakt ovanför. Det var en hel del läskiga blixtar ska jag säga. Jag brukar inte vara orolig för åska i vanliga fall, men när man ska i vattnet, hu! Det hann komma tre rejäla hagelskurar när vi stod och väntade också. Tre av mina kära vänner som var med fick hoppa in i en skåpbil, de asen! Kallt och jobbigt, men det enda som rörde sig i mitt huvud var tanken på att inte få starta. Det störde mig något så otroligt. Konstigt nog så var jag inte så störd av åska och hagel och kyla utan överdragskkläder. Det enda som snurrade var tanken på att inte få köra. Kanske ett tecken på målmedvetenhet? Kanske ren och skär idioti? Hur som helst så fick vi starta en halvtimme senare och vattnet kändes ljummet efter ovädret. Sköönt, tänkte jag och glömde helt bort att vara strategisk, gick i på fel sida, trängdes (de släppte tre startgrupper på en gång) och längs med hela banan fick jag både ge och ta emot sparkar i vattnet. Båda vännerna Martin och Micke fick sig en smäll av mig längs vägen. Vid ett tillfälle var det en kille (stor piercing i örat och såg mycket trevlig ut f.ö.) som bad om ursäkt för en spark. "Det är lugnt" svarade jag och tänkte att det var väl inget, men upptäckte sen ett rejält blåmärke på överarmen. När jag klev upp var jag övertygad om att jag tog fjolårets tid, men klockan tydde på det motsatta. Vi fotade, duschade, kollade på min guddotter som körde ett av barnloppen i bassäng, käkade och SEN, när vi hämtade ut diplomen såg jag att jag faktiskt klarade tiden. Fjuttiga, och långt ifrån tillräckliga, men ack så viktiga 19 sekunder. Tiden blev 1:05:38.

 

 

Vikten fortsätter att gå av. Fråga mig inte hur det är möjligt. Tanken har slagit mig att jag är sjuk på nåt sätt. Alltså i kroppen, inte i huvudet (även om det kanske verkar så ibland). Men jag känner mig bättre än någonsin. Jag får tro och hoppas att jag har hittat en modell som funkar. Nu är det bara balans, balans, balans som gäller. Svårt, svårt, svårt. Särskilt efter den här kvällen. Mannen gick på semester idag och det blev både fika och sen en improviserad (!) trerätters. Med en treårig son som vägrade att ens komma till bordet först. Men, jag tror ändå att detta faller inom ramen för att kunna upprätthålla balans. Nu sitter jag med fötterna uppe, tända ljus, en bra spellista, lite rött i glaset och har det gött.