annateresiaholm

I morse stod vågen på en tiondels kilo under ett mål som jag haft sedan låångt tillbaka. Det är en siffra som inte har visat sig där sedan -07, innan min första graviditet. Såklart är detta otroligt tillfredsställande på alla möjliga sätt och vis. Framför allt så betyder det att jag har bra chans att uppnå de idrottsliga mål jag har satt inför sommaren. 

 

Ändå finns det en del i mig som är skräckslagen. För att falla tillbaka. För att finna mig själv vid nästa årsskifte i samma position som innan och lova och bedyra att inte lägga på mig sådär mycket igen, att lova mig själv att säga stopp, att lova mig själv att lyckas hålla balansen. Men det är inte lätt. Jag vet det. Så vad är det som ska göra skillnaden mellan att lyckas och inte lyckas denna gång? Jag har inte svar på den frågan. Och det är väl det som skrämmer mig. 

 

 

 

 

Jag tror att jag måste koppla om i hjärnan. Det jag gör nu för att tappa i vikt och stärka min kropp ska vara det som är det normala. Visst, jag behöver öka mitt kaloriintag lite för att inte tappa för mycket, men förmodligen inte med några jättemängder. Jag måste förstå och inse att de förändringar jag gjort de senaste månaderna är för livet och inte något tillfälligt ont eller ett straff jag kommer att sluta avtjäna. För då återgår allt till det normala förr eller senare. 

 

Det normala ska vara det som är nu. Är det några stora uppoffringar? Nej, egentligen inte. Är det några stora fördelar? JA!