annateresiaholm

2014-04-01
23:33:00

Identifiera dig med det du vill uppnå...
Den senaste veckan har jag gått och grubblat på ett besked. Jag har fått veta att min onda höft inte bara är någonting som jag har inbillat mig eller hittat på utan jag har haft ont på riktigt (vilket jag egentligen redan visste, men om man inte erkänner på riktigt att något är fel så är det ju inte det heller, eller hur??)
 
Min höftled är inte riktigt formad som den ska. Förmodligen sedan födseln. Det kallas visst höftledsdysplasi. Skålen som höftkulan ligger i är för grund, vilket gör att kulan rör sig runt i leden och har orsakat ledsvikt (artros). Det är när de mjuka delarna i leden bryts ner och orsakar smärta i höften och även i benet. Alla symptom på artros stämmer. Och egentligen visste jag nog redan att så var fallet. Det går ju att googla på allt numera.
 
Hursomhelst så sätter detta allt vad träning heter i en annan dager. Jag skulle gissa att sjukgymnast och läkare kommer att rådge mig att inte springa mer, i alla fall inte ofta och någon längre stund. Det känns lite som om mattan rycks under mina fötter.
 
I 1,5 år har jag arbetat med mig själv, med mina målsättningar, med min motivation, med min hälsa och min livsstil. En viktig mening har varit "Identifiera dig med det du vill uppnå". Vill du vara en som en person som prioriterar träning och idrott, se dig själv som en. Vill du bli en person som sätter upp höga mål och genomför dem, tro på riktigt på att du är den personen. Känn att du är den personen. Låt inte andra eller yttre omständigheter definiera vem du är utan var den person du vill vara. 
 
Nu har jag fått göra ett tillägg till detta. "Identifiera dig med det du vill uppnå och inte med det som begränsar dig". För vi har alla våra begränsningar. På olika sätt. Det som definierar oss är egentligen inte hur vi hanterar våra begränsningar utan vad vi gör med alla de andra delarna av vår person.
 
Idag har jag invigt min knallröda badmössa. Kanske det svåraste plagg att bära med någon form av värdighet utan att vara en vinnare av något slag. Tillsammans med mina simglasögon känner jag mig mer eller mindre som ett vandrande aprilskämt. Men om jag inte hade vågat ta på mig mössan och glasögonen inför alla (tränare, simskolebarn med föräldrar, motionärer och äventyrsbadgäster) så hade det betytt att jag inte kan definiera mig med en person som behöver de där prylarna. Och så är det inte. För jag är en vinnare. Och jag behöver min röda badmössa av olika praktiska skäl (det finns till och med en orsak bakom färgen). Och det kändes skämmigt. Och riktigt bra. Riktigt bra.
 
 
 

2013-01-23
10:03:45

När man vill något väldigt mycket...
...då blir man väldigt självkritisk.
 
Eller "man", det vet jag i och för sig ingenting om. Men jag blir det. Jag analyserar det jag gör in i minsta detalj och tänker och vrider och funderar och får ångest över nåt jag sagt eller gjort. Det kan vara nåt så litet att ingen annan ens märkt det. En liten ton i rösten, en tendens till negativ inställning, något jag inte förstått eller när jag upplever att jag inte är tillräckligt snabbtänkt. Eller om jag pratar för fort, bevare mig väl!
 
När jag vill något tillräckligt mycket så vill jag inte gå tillbaka i tanken och behöva undra om det hade blivit annorlunda ifall jag hade gjort eller varit på ett annat sätt.
 
Det är frustrerande att vilja något så mycket att jag inte kan släppa tanken på det utan hela tiden vilja försöka göra mer för att lyckas. Det leder förmodligen till att jag gör för mycket istället och upplevs som lite jobbig och överenergisk. Fast det jag önskar är bara att uppfattas som driven och noggrann. Men, det kan vara en fin gräns mellan dessa lägen. 
 
Kanske någon som känner igen sig?

2011-02-27
19:22:00

Hantera!
Har just hanterat ett trekvart långt utbrott ifrån min dotter. Eller jag vet inte hur bra jag egentligen hanterade det. Genomlevde kanske är ett bättre ord. Känner mig känslomässigt urlakad. Bra uppladdning inför en ny arbetsvecka... Nu är hon som en liten solstråle och leker så glatt! Livet är fullt av svängningar och skiftningar, vissa stora och andra små. Det gäller bara att hantera dem. Eller i alla fall genomleva dem. Och komma hel ut på andra sidan...

2010-01-17
22:22:00

Du har väl skaffat allt?

Innan jag fick barn, framför allt under graviditeten funderade jag så mycket på allt man behövde kunna och veta inför själva nedkomsten. Jag är en person som inte gärna vill göra fel i samtliga sammanhang, jag gillar inte att behöva bli rättad eller kritiserad (dålig egenskap) och även inför det här med barn kryper de där känslorna fram. Man vill så gärna vara en bra förälder och hantera allt med lugn och kontroll. De flesta som känner mig skulle nog beskriva mig som ganska lugn och kontrollerad, men insidan känns inte alltid så. Jag bara går och väntar på att någon ska avslöja min bluff som människa och tala om för mig och alla andra att jag bara har fuskat mig genom sociala gemenskaper, skola och utbildning, föräldraskapet, ja hela livet.

Därför kan jag bli så upprörd ibland när jag märker hur man blir utnyttjad i sina mest känsliga lägen. Jag minns att jag under min graviditet reagerade starkt över hur man i reklam försöker påverka alla blivande föräldrar till att spendera sina pengar på alla möjliga konstiga grejer.
Den enda viljan man har som blivande förälder är att allt ska bli så bra som möjligt för det barn som ska komma och det ansvar man i detsamma har tagit på sig kan ibland kännas överväldigande. Därför är man så mån som möjligt att inte göra fel och snedsteg och denna utsatthet utnyttjas till max! "Du är ingen bra förälder om du inte skaffar just den häär prylen" eller "om du vill ditt barns bästa ska du köpa den häär utvecklande leksaken". Det är så lätt att se igenom, men ändå trillar man dit! Man, eller jag, vill ju inte stå där sen med skägget i brevlådan då någon "smart" vill avslöja ens livsbluff...  Det kan ju faktiskt vara så att reklamerna har rätt och att ditt barn inte kan leva utan en jumparoo från fisherprice, fullsmockad med leksaker som belönar ditt barn med musik från regnskogen och blinkande lampor varje gång det hoppar...


2010-01-07
23:14:00

Att det ska vara så svårt...

Att det ska vara så fruktansvärt svårt för mig att fullfölja vissa saker.
Nu har jag ju startat en blogg...
Nu får jag väl också se till att i alla fall uppfylla de låga eller obefintliga förväntningar som finns på mig i detta avseende! Problemet är nog att allt ska va så himla pretentiöst hela tiden. Det behöver väl inte alltid vara fullt ut eller inget alls? Eller?


Nu har jag i alla fall bestämt mig för att göra ett litet försök att få ordning på detta webb-tillhåll.


Okej, en liten snabbuppdatering i punktform:
- Sommaren kom, fylld av renoveringar och diverse sommarprojekt.
- Mammaledigheten tog plötsligt slut.
- En intensiv höst började vilken begrov alla tankar på annat än jobb.
- Julen gav det avbräck som behövdes för att bloggnerven skulle vakna igen...


För övrigt så finns inget mer att önska på familjefronten. Den är så nära perfektion man kan komma:

   

Stay tuned:-)


2009-04-29
00:01:00

Lite egen tid mot slutet av dygnet.

Ibland kan det kännas som om man inte får någonting gjort under dagarna, men när det börjar bli mörkt så rinner plötsligt all energi och inspiration till på en gång. Jag har alltid varit en morgontrötter och kvällsmänniska och jag har ALLTID haft problem med att komma i säng.

Vad beror sånt på egentligen?

En del pratar om att det finns olika människor har olika långa dygn programmerade i kroppen och att de som har längre dygn vill vara uppe sent och sen sova länge. Typ B-människor tror jag visst att det kallas...

Jag tror att jag är en person som behöver mycket ensamtid. Den får jag nog bäst när jag inte behöver anpassa mig efter någonting annat vare sig det handlar om lunchtider, blöjbyten, äkta mannen, bussar eller TV-tablåer. När dyget börjar lida mot sitt slut finns det liksom inga hållpunkter kvar. Man är helt ensam och det finns inga krav. Jag kan välja själv om jag vill spela gitarr ta hand om disken eller se på TV. Eller blogga självfallet...

            

2009-02-25
00:47:00

Bortom tak och lyktor...
 
 

Att samla mina tankar i en blogg...
Jag har alltid påstått att människans insida rymmer helt egna världar och dimensioner. Jag skulle vilja vara upptäcktsresande i andras tankar så varför inte, släppa in er i min egen lilla atmosfär.

Så detta är väl då en inbjudan, antar jag.

Hrmhrm...
Härmed inbjuder jag Dig till min anspråkslösa lilla blogg.
Den kommer inte handla om mode.
Den kommer inte handla om politik.
Den kommer inte förhärliga min egen person.
Men den ger ett passerkort in i mitt huvud.

Så följ gärna med när mina tankar flyger bortom tak och lyktor...
Inte a' la Peter Pan utan bara på mitt eget lilla vis när jag inte längre orkar hålla fötterna på jorden.