annateresiaholm

Scrollar ner. Läser. Tänker. Känner. Funderar.

 

Så mycket tid. Vad blev det av allt?

 

Vi är alla olika, men jag tror att det här med att sätta upp nya mål är lätt för mig. Förmodligen beror detta på att jag inte är särskilt rädd för att misslyckas. Jag är inte heller rädd för att revidera mina mål allt eftersom tiden går. Kanske grundar det sig i en insikt att det viktigaste ändå är att jag mår bra här och nu oavsett vad som händer med de där högt uppsatta målen. Förmodligen också på grund av vetskapen om att jag är älskad oavsett.

 

Nu skulle man kanske kunna tänka att jag resonerar såhär för att jag inte lyckades. För att jag ändå behöver känna mig bra över mig själv. Men så är det inte. För det gick faktiskt. Typ, enligt planerna.

 

Triathlonsatsning 2014, vilket skämt egentligen. Men motiverande. Det gav mig den där pirriga känslan i magen av att jag faktiskt kan klara mer än vad både jag själv och min omgivning tror. Att kunna pusha mig själv, klara mer. Tävlingsinstinkt? Kanske. Det ligger någon slags tillfredsställelse i att se bortom det där som lätt kan kännas omöjligt. Som att jag vill bevisa att ingenting är omöjligt.

 

Det blev tre uppdelade grenar. 

 

Började veckan med ont halsen. Tvekade om jag skulle genomföra, men körde till slut. Lugnt lopp. Tid, kanske lite bättre än förväntat.

Den senaste veckan har jag gått och grubblat på ett besked. Jag har fått veta att min onda höft inte bara är någonting som jag har inbillat mig eller hittat på utan jag har haft ont på riktigt (vilket jag egentligen redan visste, men om man inte erkänner på riktigt att något är fel så är det ju inte det heller, eller hur??)

 

Min höftled är inte riktigt formad som den ska. Förmodligen sedan födseln. Det kallas visst höftledsdysplasi. Skålen som höftkulan ligger i är för grund, vilket gör att kulan rör sig runt i leden och har orsakat ledsvikt (artros). Det är när de mjuka delarna i leden bryts ner och orsakar smärta i höften och även i benet. Alla symptom på artros stämmer. Och egentligen visste jag nog redan att så var fallet. Det går ju att googla på allt numera.

 

Hursomhelst så sätter detta allt vad träning heter i en annan dager. Jag skulle gissa att sjukgymnast och läkare kommer att rådge mig att inte springa mer, i alla fall inte ofta och någon längre stund. Det känns lite som om mattan rycks under mina fötter.

 

I 1,5 år har jag arbetat med mig själv, med mina målsättningar, med min motivation, med min hälsa och min livsstil. En viktig mening har varit "Identifiera dig med det du vill uppnå". Vill du vara en som en person som prioriterar träning och idrott, se dig själv som en. Vill du bli en person som sätter upp höga mål och genomför dem, tro på riktigt på att du är den personen. Känn att du är den personen. Låt inte andra eller yttre omständigheter definiera vem du är utan var den person du vill vara. 

 

Nu har jag fått göra ett tillägg till detta. "Identifiera dig med det du vill uppnå och inte med det som begränsar dig". För vi har alla våra begränsningar. På olika sätt. Det som definierar oss är egentligen inte hur vi hanterar våra begränsningar utan vad vi gör med alla de andra delarna av vår person.

 

Idag har jag invigt min knallröda badmössa. Kanske det svåraste plagg att bära med någon form av värdighet utan att vara en vinnare av något slag. Tillsammans med mina simglasögon känner jag mig mer eller mindre som ett vandrande aprilskämt. Men om jag inte hade vågat ta på mig mössan och glasögonen inför alla (tränare, simskolebarn med föräldrar, motionärer och äventyrsbadgäster) så hade det betytt att jag inte kan definiera mig med en person som behöver de där prylarna. Och så är det inte. För jag är en vinnare. Och jag behöver min röda badmössa av olika praktiska skäl (det finns till och med en orsak bakom färgen). Och det kändes skämmigt. Och riktigt bra. Riktigt bra.

 

 

Nu är det bestämt! I måndags anmälde jag mig till Vansbrosimningen Öppen älv och mitt triathlon blir istället uppdelat i tre separata tillfällen.

 

Varför? Jo, jag är lite för feg. Än så länge.

 

Hursomhelst så är planen så här:

 

22/5 Vårruset

4/7 Vansbrosimningen Öppen älv

10/8 Finnmarksturen

 

Jag tror detta kommer bli toppen. Det finns många fördelar.

 

Jag får fokusera på en gren i taget.

Jag slipper oroa mig för prylar och praktiska detaljer.

Jag kan mäta min prestation i varje gren.

Jag kan välja ett lite kortare spring-lopp för att undvika skador.

Jag får cykla MTB i terräng istället för ett distanslopp.

Jag får sällskap av min man på Finnmarksturen och av kollegorna på Vårruset.

Jag riskerar inte att tappa träningsmotivationen eftersom jag sprider ut loppen över säsongen.

 

Det kommer att bli grymt!

 

 

 

 

Med alla ambitioner och högt uppsatta mål??

 

Avsaknaden av inlägg kanske skulle kunna tolkas som ett tecken på misslyckande, men med stolthet kan jag säga att så inte är fallet! Istället har jag använt mitt träna-allt-kort på Friskis som införskaffades i början av hösten flitigt och rådjuren i skogen har fått möta mig både springandes och cyklandes. En fantastisk förändring i träningen är avskedet av spinningcykeln och välkomnandet av en ny MTB.

 

 

 

Lördagen erbjöd ett pass på gymmet på egen hand och jag var inte sen med att tacka ja! 5 övningar i 4 cirklar pulshöjande träning blev det och det kändes riktigt bra.

Men det finns ett litet orosmoln på min annars mycket klara himmel och det är min höft/ben som har strulat i säkert 7-8 år. Jag har tidigare varit ledare i Aerobics på Friskis & Svettis under flera år, men slutade när jag fick mitt första barn. Någon gång när jag ledde fler pass en vecka än jag var van vid började jag få ont. Men, man är som man är med sånt här och detta är en typisk sån sak som jag drar ut liite på att kolla upp. Därför blev jag själv förvånad när jag plötsligt, i fredags, ringde en sjukgymnast på vårdcentralen och fick en tid bara 2 veckor senare. Så nu ska jag kanske snart få veta vad det är som inte känns riktigt bra. Klapp på axeln till mig för att jag äntligen fick ändan ur!

För om jag nu, strax utanför de 20+, ska kunna genomföra mitt högt uppsatta mål att tappa mina kilon, bli starkare i kroppen och genomföra ett triathlon (som motionslopp visserligen, men ändå) då kan jag inte slarva med en höft som gör ont. Det måste kollas helt enkelt. Så det var det.

Men passet kändes som sagt bra, fast jag fick ondare efteråt. Jag tror det var utfallsstegen som frestade på lite för mycket. Men jag jobbade hårt, det är mitt röda nylle ett bra bevis på:-)

 

Japp, nu bar det äntligen iväg till gymmet igen efter ett uppehåll med sjukdom och bortresa. Det börjar kännas ok nu. Känner mig inte riktigt lika valrossig och bortkommen som i början. Jag börjar liksom bli lite mer varm i kläderna. Jag har acklimatiserat mig.

 

Så dagens pass såg ut såhär:

10 min Crosstrainer

Cirkel x3

Kettlebellswing

Utfallssteg med kettlebell 

Plankan

Knäböj

3x22 Magövning med vikt

10 min crosstrainer 

 

Sen började Elton tappa tålamodet så det blev mindre kondition på slutet än vad jag hade tänkt. Men om jag nu ska ta med mig honom till gymmet så måste han få styra när det är nog. Vill inte han då får det nog va. Då får jag gå på helgerna.

 

Den senaste veckan har jag tänkt mycket på det här med motivation. Jag har oftast inte svårt att hitta motivation till att komma igång, inte heller motivation till själva träningen. Det svåra för mig är balans och att hitta rutiner som håller. Jag tror kanske att jag är lite för spontan. Jag får sluta upp med det! Fast det är egentligen en egenskap som jag värdesätter hos mig själv.

 

Ibland kan man läsa på tränings- och viktminskningsbloggar att själva träningen inte fyller så stor funktion när man villl gå ner i vikt utan det är kosten som måste göra jobbet. Jag förstår vad detta kommer ifrån, för kalorimässigt måste man jobba rätt hårt för att bli av med en snickers. Men! Jag tycker det är otroligt svårt att hålla en bra kost om jag inte håller igång med träningen. Det är som om de går hand i hand. Det ena blir inget bra utan det andra. Jag har erfarit såå många gånger när motivationen att äta rätt försvinner när jag inte tränar, men så fort jag kommer igång igen kommer motivationen tillbaka. Därför tycker jag att det är dumt att påstå att träningen inte är viktig för viktminskningen. Dessutom är effekterna av träning i det långa loppet så positiva att det förmodligen gör mer gott för din hälsa än vad de extra kilona gör dåligt.

 

 

 

Idag har jag premiärtränat på gym tillsammans med lillen som låg och sov så sött i mjukliften. Jag fick veta i förra veckan att det är ok att ha med bebis till gymet på Friskis&Svettis på vardagar före kl. 14. Detta öppnar en helt ny värld för mig! Dessutom finns det ett "träna dag"-kort som är bra pris på också. Så nu kan jag välja tid och dag som jag vill träna, vilket är riktigt skönt!

 

Men jag som inte har tränat på gym på väldigt länge känner mig lite ovan. Jag är van vid pass som Skivstång och Cirkelfys där någon annan har gjort upplägget och talar om precis hur man ska göra. Nu när jag måste tänka själv blir det plötsligt lite svårt (om än väldigt bra).

 

Tanken med träningen är inte att bygga muskler i första hand utan att förbränna. Det är vad jag behöver just nu... Sen att stärka upp kroppen i största allmänhet och förbättra min kondition. I det långa loppet är tanken en triathlon, men där är vi inte än om man säger så.

 

Så. Jag tänker så här. Träningen måste vara pulshöjande och ha hellre fler än få repetitioner. För att hålla igång en hög puls så kör jag cirklar med övningar som aktiverar stora muskelgrupper. Jag gör inte så många övningar eller cirklar i början för att inte köra för hårt.

 

Idag såg det ut så här:

 

10 min crosstrainer

Cirkel x 3 (ca 1 min vila mellan cirklarna, ingen vila mellan övningarna):

Swing med kettlebell x 15

Benböj med pinne över huvud x 15

Utfallssteg med kettlebell x 15

10 min roddmaskin

 

Helt slut!

 

Nu blev det mycket fokus på ben och inte så mycket på armar eller core-styrka. Samtidigt pumpar hjärtat mer i övningar med stora muskler involverade. Så mitt krux är hur jag ska fortsätta härifrån. Behöver jag ett pass som är renodlat arm/core eller kan jag utifrån mitt syfte med träningen fortsätta med endast den här typen av övningar? Eller har ni tips på bra övningar som inkluderar armar men som också ger en hög puls?

 

Sen ska jag också tillägga att jag är inte helt bekväm i gymmet än. Känner mig lite som någon slags valross som drar runt. Så några avancerade övningar med mycket teknik klarar jag inte. Sen har jag ju mitt lilla bihang i form av bebis som får följa med runt också...

Helst av allt så skulle jag vilja hitta ett hörn bredvid t.ex kettlebells, plocka ihop lite prylar och kunna köra mina cirklar där utan för mycket inblandning av annat/andra. Så lite förflyttning som möjligt och så funktionellt som möjligt.

 

Kondition tränar jag i simhall/spinningcykel/spåret men längre tider på konditionsmaskinena kommer nog också framöver.

 

Så lite respons på detta från någon av er träningsnördar där ute skulle sitta fint!

 

Men, något senare än jag tänkt på grund av nattningen. Sen när jag klivit upp ur bassängen och kollar telefonen har jag en hel hög missade samtal och sms från mannen som har en otröstlig bebis hemma. Så jag har nog fortfarande klor på kroppen, så snabbt gick det i duschen! Och jag som hade tänkt belöna mig själv efter 14 dagars sockerstopp med en lång stund i bastun. Ja, ja, det får väl bli nästa gång.

Inte så mycket folk i bassängen, dock, vilket var skönt. Jag förbättrade min tid på 400 meter med en hel minut och gjorde 10:45. Känns bra, men bättre ska det bli!

 

Nu har jag slappat i soffan en stund tillsammans med sovande bäbis, en kopp te och ett inspelat avsnitt av kvällens Sveriges mästerkock som kan vara (jämsides med Greys Anatomy) världens bästa TV-program:-)

Godnatt!

 

Undrar om man kommer iväg och simmar ikväll, tro. De senaste två kvällarna har ambitionen funnits där, men i måndags hade jag glömt ett rep med Nerikes Mässingssextett som jag fick hetsa iväg till och igår var det mannens tur att göra ett pass. Vi kommer ju liksom inte iväg båda två samtidigt.

 

Simingen är ju en del av min extremt seriösa (känn av min något ironiska ton) Triathlonsatsning 2014. Och till det hör ju att jag måste lära mig att crawla. Det känns inte riktigt bra att komma med ett halvtaskigt bröstsim till något slags lopp och dessutom måste jag förbättra mina tider för att det ska kännas ok.

 

I dagsläget, otränad, ovan och med bröstsim tar jag mig 400m i bassängen på ca 11:45. Det måste och skall förbättras! Jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig att klara av här under våren, simning är min mest ovana gren av de tre jag ger mig på. Löpningen är inte riktigt lika komplicerad känns det som och det har jag hållt på med en del tidigare. Cyklingen kräver sin utrustning, men där har jag cyklat både racer och mountainbike sen innan, bl. a. Vätternrundan 2003 (herregud, det är ju 10 år sen!). Jag vet, det kräver bildbevis:

Men ibland tvivlar jag själv på det faktum att bebisen faktiskt är på utsidan av magen för vad jag jag har märkt så har inte dess vidd minskat i relation till det som kommit ut! Känner mig som barbamamma i min nyinförskaffade simbaddräkt. Blä!

Så nu är det väl dags att ta tag i den här kroppen då...

 

Och därför tänkte jag ta tillfället i akt att outa nåt som finns i mina tankar nämligen Triathlonsatsning 2014!

Hur otroligt det än kan låta.

Jag har, tillsammans med resten av Sverige, på slaget tolv, bestämt mig för att göra slag i saken och fixa till de här kilona och min otränade hydda. Men, jag är för blyg för att visa upp min viktminskning så ni får istället följa med på min triathlon-resa.

 

Tanken är att under året träna simning, cykling och löpning för att senast sensommaren 2014 genomföra ett triathlon.

Och nu när jag skrivit det här så är det liksom "point of no return". Det är självklart en medveten strategi från min sida att inte ge mig själv några vägar ut genom att skriva det här på bloggen.

 

Så nu börjar det.

Simträning på Gustavsviksbadet, cykling på spinningcykeln hemma i gästrummet och löpning i Venaspåret/Lillåspåret/Rynningeviken när det börjar våras.

 

Så nu firar jag kvällen och mitt mogna beslut med ett äpple och en kopp grönt te! Najs!