annateresiaholm

Så var det gjort, min tredje Vansbrosimning. Rent teoretiskt nådde jag mitt mål, att slå förra årets tid. Fast bara med futtiga 19 sekunder. Trots att jag crawlade typ 90%, tog ut mig och hade en våtdräkt som passade mig bättre. 

 

När vi gick mot starten så var det en del åska kring området och jag började bli orolig. Gruppen före oss gav sig i, men precis före vår start 13:33 så pausade de starterna pga av kraftig åska rakt ovanför. Det var en hel del läskiga blixtar ska jag säga. Jag brukar inte vara orolig för åska i vanliga fall, men när man ska i vattnet, hu! Det hann komma tre rejäla hagelskurar när vi stod och väntade också. Tre av mina kära vänner som var med fick hoppa in i en skåpbil, de asen! Kallt och jobbigt, men det enda som rörde sig i mitt huvud var tanken på att inte få starta. Det störde mig något så otroligt. Konstigt nog så var jag inte så störd av åska och hagel och kyla utan överdragskkläder. Det enda som snurrade var tanken på att inte få köra. Kanske ett tecken på målmedvetenhet? Kanske ren och skär idioti? Hur som helst så fick vi starta en halvtimme senare och vattnet kändes ljummet efter ovädret. Sköönt, tänkte jag och glömde helt bort att vara strategisk, gick i på fel sida, trängdes (de släppte tre startgrupper på en gång) och längs med hela banan fick jag både ge och ta emot sparkar i vattnet. Båda vännerna Martin och Micke fick sig en smäll av mig längs vägen. Vid ett tillfälle var det en kille (stor piercing i örat och såg mycket trevlig ut f.ö.) som bad om ursäkt för en spark. "Det är lugnt" svarade jag och tänkte att det var väl inget, men upptäckte sen ett rejält blåmärke på överarmen. När jag klev upp var jag övertygad om att jag tog fjolårets tid, men klockan tydde på det motsatta. Vi fotade, duschade, kollade på min guddotter som körde ett av barnloppen i bassäng, käkade och SEN, när vi hämtade ut diplomen såg jag att jag faktiskt klarade tiden. Fjuttiga, och långt ifrån tillräckliga, men ack så viktiga 19 sekunder. Tiden blev 1:05:38.

 

 

Vikten fortsätter att gå av. Fråga mig inte hur det är möjligt. Tanken har slagit mig att jag är sjuk på nåt sätt. Alltså i kroppen, inte i huvudet (även om det kanske verkar så ibland). Men jag känner mig bättre än någonsin. Jag får tro och hoppas att jag har hittat en modell som funkar. Nu är det bara balans, balans, balans som gäller. Svårt, svårt, svårt. Särskilt efter den här kvällen. Mannen gick på semester idag och det blev både fika och sen en improviserad (!) trerätters. Med en treårig son som vägrade att ens komma till bordet först. Men, jag tror ändå att detta faller inom ramen för att kunna upprätthålla balans. Nu sitter jag med fötterna uppe, tända ljus, en bra spellista, lite rött i glaset och har det gött. 

 

Under våren har jag vid 3 tillfällen testat mitt VO2max. Det är ett mått på syreupptagningsförmågan och just det här testet gjordes på Friskis & Svettis på en spinningcykel. Två minuter med en viss kadens och ett visst motstånd och så viss ökning av motståndet efter dessa två minuter. Och så håller man på tills man stupar:)

 

Den 21 februari startade jag med ett värde på 34. Enligt tabellerna skulle detta motsvara "fair", ett steg under "good". Inte så bra, men första gången för testet och med ett längre träningsuppehåll innan så är det egentligen inte så förvånande.

 

Den 3 april gör jag ytterligare ett test med precis samma upplägg och denna gången får jag ett värde på 37. Detta motsvara "good". Vilken förbättring, tänkte jag då. På bara några veckor! Lite lättare i vikten och med en hel del intervallträning i benen. 

 

I söndags, den 22 maj gör jag terminens sista test. Såklart ville jag se en förbättring och då blir ju pannan genast lite hårdare. Jag får ett värde på 40! Jag vet inte ens om det borde vara möjligt att förbättra sig så mycket på så kort tid, men det känns helt fantastiskt. Jag ligger nu enligt tabellerna i överkant av "good", nästan på väg upp mot "excellent". Det är en riktigt skön känsla!

 

Så vad vill jag ha sagt med det här? Jo, såklart vill jag ju skryta lite om mina framgångar, men också förmedla att vem som helst kan förbättra sig på relativt kort tid. Ibland känns det som att vägen till framgång är så lång och kräver nästintill ett mirakel för att genomföras. Men små medel och lite målmedvetenhet kan ge stora resultat inom rimlig tid. Är inte det motiverande om något?

I morse stod vågen på en tiondels kilo under ett mål som jag haft sedan låångt tillbaka. Det är en siffra som inte har visat sig där sedan -07, innan min första graviditet. Såklart är detta otroligt tillfredsställande på alla möjliga sätt och vis. Framför allt så betyder det att jag har bra chans att uppnå de idrottsliga mål jag har satt inför sommaren. 

 

Ändå finns det en del i mig som är skräckslagen. För att falla tillbaka. För att finna mig själv vid nästa årsskifte i samma position som innan och lova och bedyra att inte lägga på mig sådär mycket igen, att lova mig själv att säga stopp, att lova mig själv att lyckas hålla balansen. Men det är inte lätt. Jag vet det. Så vad är det som ska göra skillnaden mellan att lyckas och inte lyckas denna gång? Jag har inte svar på den frågan. Och det är väl det som skrämmer mig. 

 

 

 

 

Jag tror att jag måste koppla om i hjärnan. Det jag gör nu för att tappa i vikt och stärka min kropp ska vara det som är det normala. Visst, jag behöver öka mitt kaloriintag lite för att inte tappa för mycket, men förmodligen inte med några jättemängder. Jag måste förstå och inse att de förändringar jag gjort de senaste månaderna är för livet och inte något tillfälligt ont eller ett straff jag kommer att sluta avtjäna. För då återgår allt till det normala förr eller senare. 

 

Det normala ska vara det som är nu. Är det några stora uppoffringar? Nej, egentligen inte. Är det några stora fördelar? JA!

Jag har den senaste tiden funderat en del på vda det är som gör att man (jag) ibland lyckas och ibland inte lyckas med mina mål. Då tänker jag framför allt på mål som handlar om livsstil, vikt och hälsa. Vissa gånger har jag hur mycket motivation som helst att dra igång, klarar av det ett tag, blir nöjd och faller tillbaka. Andra gånger vill jag. Vill otroligt mycket. Men, ändå lyckas jag inte. Ibland inte ens att börja försöka.

 

Just nu är jag inne i en period då jag lyckas. Jag lyckas motivera mig själv. Jag har lyckats gå ner i vikt långt över förväntningarna. Jag lyckas med mina idrottsliga mål. Jag lyckas hålla en bra kost. 

 

Så vad är då skillnaden? Varför går det nu men inte innan?

 

Jag kan inte skylla på att jag mår bättre eller har mer tid eller är mer stärkt än vanligt av någon orsak. 

 

Några saker som jag tror spelar roll (men jag är långt ifrån säker):

 

1. Mata mig med motivation. Med påfyllning. Dels har jag en lite löjlig grej att jag blir sjuukt motiverad av livsstilsprogram som Biggest Loser eller Extreme Weightloss. Jag vet inte vad det är, men att se människor gå från sin jobbigaste stund och trots motgångar kämpa sig igenom får mig att känna att jag också kan klara det. 

Under våren var jag också på en föreläsning med svenska Biggest Loser-vinnaren Simon Kachoa som pratade från temat "If I can - You can". Det blir som en mental påfyllning från någon som gått igenom samma sak och som inte klandrar mig för de punkter i livet då jag varit svag. Sen bara grejen att erkänna att kolla på välproducerade doku-såpor motiverar mig, stå för det och inte skämmas. Bara det, liksom.

 

2. Fokus på balans. Det är så lätt att vilja ha resultat snabbt. Och det är nog inte fel att dra igång lite striktare för att se att något händer eller träna asmycket i början bara för att det känns rätt och bra (så länge man inte skadar sig). Men just nu känns det som att mitt stora problem är att det ska funka i det långa loppet och då är det svårt att vara extremt restriktiv. Att hitta balans - alternativ som känns som om man kan hålla i längden, det känns som det viktiga. Annars kommer jag falla tillbaka, återgå till det invanda och hemtama.

 

3. Ren mat. Ja, jag vet att det låter lite pretto, men jag börjar faktiskt mer och mer tro på detta. Stabiliseringsämnen, smakförstärkare, processat och überpastörierat ger inte den näring som kroppen behöver. Det enda som händer är att vi får i oss massor av energi och fortfarande inte gett kroppens celler det de behöver. Kroppen säger då "Jag har inte fått det jag behöver" och vi tolkar det som "Jag är hungrig". Fast vi egentligen inte behvöer energin. Tidigare när jag räknat kalorier så har jag försökt få i mig så mycket som möjligt på så få kalorier som möjligt. Till frukost kunde det vara söt lättyoghurt med flingor av något slag. Massa stabiliseringsämnen och socker som efter insulinpåslag gör mig tröttare än vad jag var innan. Och huungrig. Nu äter jag rysk yoghurt med 17% fett i med lite kokos och frön. Inte lika stor mängd, men jag blir bra mycket mättare, står mig längre och kroppen verkar svara på det.

 

Nej, nu står Biggest Loser på paus och tevattnet väntar på mig så jag får återkomma med fler punkter:) Godnatt!

Scrollar ner. Läser. Tänker. Känner. Funderar.

 

Så mycket tid. Vad blev det av allt?

 

Vi är alla olika, men jag tror att det här med att sätta upp nya mål är lätt för mig. Förmodligen beror detta på att jag inte är särskilt rädd för att misslyckas. Jag är inte heller rädd för att revidera mina mål allt eftersom tiden går. Kanske grundar det sig i en insikt att det viktigaste ändå är att jag mår bra här och nu oavsett vad som händer med de där högt uppsatta målen. Förmodligen också på grund av vetskapen om att jag är älskad oavsett.

 

Nu skulle man kanske kunna tänka att jag resonerar såhär för att jag inte lyckades. För att jag ändå behöver känna mig bra över mig själv. Men så är det inte. För det gick faktiskt. Typ, enligt planerna.

 

Triathlonsatsning 2014, vilket skämt egentligen. Men motiverande. Det gav mig den där pirriga känslan i magen av att jag faktiskt kan klara mer än vad både jag själv och min omgivning tror. Att kunna pusha mig själv, klara mer. Tävlingsinstinkt? Kanske. Det ligger någon slags tillfredsställelse i att se bortom det där som lätt kan kännas omöjligt. Som att jag vill bevisa att ingenting är omöjligt.

 

Det blev tre uppdelade grenar. 

 

Började veckan med ont halsen. Tvekade om jag skulle genomföra, men körde till slut. Lugnt lopp. Tid, kanske lite bättre än förväntat.

Den senaste veckan har jag gått och grubblat på ett besked. Jag har fått veta att min onda höft inte bara är någonting som jag har inbillat mig eller hittat på utan jag har haft ont på riktigt (vilket jag egentligen redan visste, men om man inte erkänner på riktigt att något är fel så är det ju inte det heller, eller hur??)

 

Min höftled är inte riktigt formad som den ska. Förmodligen sedan födseln. Det kallas visst höftledsdysplasi. Skålen som höftkulan ligger i är för grund, vilket gör att kulan rör sig runt i leden och har orsakat ledsvikt (artros). Det är när de mjuka delarna i leden bryts ner och orsakar smärta i höften och även i benet. Alla symptom på artros stämmer. Och egentligen visste jag nog redan att så var fallet. Det går ju att googla på allt numera.

 

Hursomhelst så sätter detta allt vad träning heter i en annan dager. Jag skulle gissa att sjukgymnast och läkare kommer att rådge mig att inte springa mer, i alla fall inte ofta och någon längre stund. Det känns lite som om mattan rycks under mina fötter.

 

I 1,5 år har jag arbetat med mig själv, med mina målsättningar, med min motivation, med min hälsa och min livsstil. En viktig mening har varit "Identifiera dig med det du vill uppnå". Vill du vara en som en person som prioriterar träning och idrott, se dig själv som en. Vill du bli en person som sätter upp höga mål och genomför dem, tro på riktigt på att du är den personen. Känn att du är den personen. Låt inte andra eller yttre omständigheter definiera vem du är utan var den person du vill vara. 

 

Nu har jag fått göra ett tillägg till detta. "Identifiera dig med det du vill uppnå och inte med det som begränsar dig". För vi har alla våra begränsningar. På olika sätt. Det som definierar oss är egentligen inte hur vi hanterar våra begränsningar utan vad vi gör med alla de andra delarna av vår person.

 

Idag har jag invigt min knallröda badmössa. Kanske det svåraste plagg att bära med någon form av värdighet utan att vara en vinnare av något slag. Tillsammans med mina simglasögon känner jag mig mer eller mindre som ett vandrande aprilskämt. Men om jag inte hade vågat ta på mig mössan och glasögonen inför alla (tränare, simskolebarn med föräldrar, motionärer och äventyrsbadgäster) så hade det betytt att jag inte kan definiera mig med en person som behöver de där prylarna. Och så är det inte. För jag är en vinnare. Och jag behöver min röda badmössa av olika praktiska skäl (det finns till och med en orsak bakom färgen). Och det kändes skämmigt. Och riktigt bra. Riktigt bra.

 

 

 

Ingefära. Först hatad, sen älskad. Som så mycket annat här i livet, inte minst när det kommer till mat.

 

Jag minns så väl på hemkunskapen när jag gick på högstadiet hur en av mina klasskamrater bedyrade hur gott det skulle bli med svarta oliver i salladen. Men icke. Efter avsmakning resulterade min pubertala envishet i en vägran att äta upp salladen ens efter att oliverna var urplockade. Omvänd hann jag bli redan innan vuxen ålder. Uwes grekiska sallad har jag nog att tacka för det.

 

Och nu är vi här igen. När jag gick på musikhögskolan fick jag tipset att göra te på ingefära, citron och vitlök för att mota bort en begynnande förkylning. Orädd som jag var och fortfarande är när det kommer till att prova nya saker så gjorde jag ett försök. Det skulle jag inte ha gjort. Sedan dess har jag nog varit högst tveksam när det kommer till ingefära i några större mängder.

 

Men! Sushin och upptäckten av den syltade ingefäran (som smakade tvål de första gångerna jag provade) räddade mig ur detta och idag finner jag mig själv avnjutandes en rejäl termosmugg med ingefärste. 

 

Ingefärste är helt enkelt gjort på kokande vatten och färsk ingefära. Jag brukar skiva ca 1cm av ingefäran tunt och hälla det heta vattnet över. Sen kan man låta det dra efter tycke och smak. Ju längre - ju starkare (logiskt nog). Jag gillar när det hinner bli så pass starkt att det hettar lite i munnen när man dricker det. Lite honung i kan säkert vara underbart gott, jag har dock inte testat det själv.

 

Ingefära ska ju också ha en hel massa olika positiva hälsoeffekter. För den som är intresserad så finns en bra text att läsa här: 

http://www.wellnessguide.se/SkrivUt/ingefara-mot-det-mesta

 

 

Nu är det bestämt! I måndags anmälde jag mig till Vansbrosimningen Öppen älv och mitt triathlon blir istället uppdelat i tre separata tillfällen.

 

Varför? Jo, jag är lite för feg. Än så länge.

 

Hursomhelst så är planen så här:

 

22/5 Vårruset

4/7 Vansbrosimningen Öppen älv

10/8 Finnmarksturen

 

Jag tror detta kommer bli toppen. Det finns många fördelar.

 

Jag får fokusera på en gren i taget.

Jag slipper oroa mig för prylar och praktiska detaljer.

Jag kan mäta min prestation i varje gren.

Jag kan välja ett lite kortare spring-lopp för att undvika skador.

Jag får cykla MTB i terräng istället för ett distanslopp.

Jag får sällskap av min man på Finnmarksturen och av kollegorna på Vårruset.

Jag riskerar inte att tappa träningsmotivationen eftersom jag sprider ut loppen över säsongen.

 

Det kommer att bli grymt!

 

 

 

 

Med alla ambitioner och högt uppsatta mål??

 

Avsaknaden av inlägg kanske skulle kunna tolkas som ett tecken på misslyckande, men med stolthet kan jag säga att så inte är fallet! Istället har jag använt mitt träna-allt-kort på Friskis som införskaffades i början av hösten flitigt och rådjuren i skogen har fått möta mig både springandes och cyklandes. En fantastisk förändring i träningen är avskedet av spinningcykeln och välkomnandet av en ny MTB.

 

Nu har typ hela mars gått och det känns som om vi har varit sjuka i en evighet. Men! Nu börjar det ordna upp sig:-) Det firar mamma Anna med att vara extra kreativ och finurla ut ett roligt påskpyssel.

 

De här små kycklingarna gjorde jag och Signe härom dagen. Jag såg några bilder på cupcakes dekorerade lite påskigt med gul kokos och tänkte att "det där kan man göra nåt kul av!". 

 

 

Lördagen erbjöd ett pass på gymmet på egen hand och jag var inte sen med att tacka ja! 5 övningar i 4 cirklar pulshöjande träning blev det och det kändes riktigt bra.

Men det finns ett litet orosmoln på min annars mycket klara himmel och det är min höft/ben som har strulat i säkert 7-8 år. Jag har tidigare varit ledare i Aerobics på Friskis & Svettis under flera år, men slutade när jag fick mitt första barn. Någon gång när jag ledde fler pass en vecka än jag var van vid började jag få ont. Men, man är som man är med sånt här och detta är en typisk sån sak som jag drar ut liite på att kolla upp. Därför blev jag själv förvånad när jag plötsligt, i fredags, ringde en sjukgymnast på vårdcentralen och fick en tid bara 2 veckor senare. Så nu ska jag kanske snart få veta vad det är som inte känns riktigt bra. Klapp på axeln till mig för att jag äntligen fick ändan ur!

För om jag nu, strax utanför de 20+, ska kunna genomföra mitt högt uppsatta mål att tappa mina kilon, bli starkare i kroppen och genomföra ett triathlon (som motionslopp visserligen, men ändå) då kan jag inte slarva med en höft som gör ont. Det måste kollas helt enkelt. Så det var det.

Men passet kändes som sagt bra, fast jag fick ondare efteråt. Jag tror det var utfallsstegen som frestade på lite för mycket. Men jag jobbade hårt, det är mitt röda nylle ett bra bevis på:-)

 

 

 

Idag har jag bakat mitt livs första surdegsbröd och jag är sjukt stolt! Fick inspiration av min fina vän Micke att försöka mig på detta och jag blev faktiskt förvånad själv att jag tycker det är riktigt kul. Det är ju lite hippt och inne att hålla på med surdeg och det kan göra mig lite anti. Men, efter att ha bakat en rad ganska trista jästbröd så ville jag ändå göra ett försök. Det blev helt fantastiskt bra! Nybörjartur förmodligen, men ändå.

 

Jag och mannen har jobbat ihop kan man säga. Efter att ha varit tillsammans i mer än 8 år har vi ändå lyckats hitta ett outforskat gemensamt intresse, nämligen bakning. Låter kanske lite nördigt, men riktigt kul. Så nu ägnar vi vår tid till att sköta om vår surdegsgrund, Dagny och planerar att bli riktigt bra på att göra wienerbröd. Det är kul att snöa in på nåt sånt där tillsammans. Vi har våra perioder kan man säga och då är det all-in på det ett tag tills nåt annat fångar ens uppmärksamhet. På så sätt plockar man på sig massor av olika intressen och kan välja och vraka när andan faller på. Det har varit allt från vattenskidor, friluftsliv, tomatodling och nintendo wii till drinkar, espresso, poker och nu - bakning.

 

Vi gick på några nitar i början med en surdeg som torkade och ett uselt recept som vi googlade fram. Var alltid försiktiga med recept på internet! Det gäller att vara källkritisk! Jag har gjort många missar på det. Men det ska vi inte ge så mycket utrymme utan här kommer lite sköna bilder på framgångssagan istället.

 

Japp, nu bar det äntligen iväg till gymmet igen efter ett uppehåll med sjukdom och bortresa. Det börjar kännas ok nu. Känner mig inte riktigt lika valrossig och bortkommen som i början. Jag börjar liksom bli lite mer varm i kläderna. Jag har acklimatiserat mig.

 

Så dagens pass såg ut såhär:

10 min Crosstrainer

Cirkel x3

Kettlebellswing

Utfallssteg med kettlebell 

Plankan

Knäböj

3x22 Magövning med vikt

10 min crosstrainer 

 

Sen började Elton tappa tålamodet så det blev mindre kondition på slutet än vad jag hade tänkt. Men om jag nu ska ta med mig honom till gymmet så måste han få styra när det är nog. Vill inte han då får det nog va. Då får jag gå på helgerna.

 

Den senaste veckan har jag tänkt mycket på det här med motivation. Jag har oftast inte svårt att hitta motivation till att komma igång, inte heller motivation till själva träningen. Det svåra för mig är balans och att hitta rutiner som håller. Jag tror kanske att jag är lite för spontan. Jag får sluta upp med det! Fast det är egentligen en egenskap som jag värdesätter hos mig själv.

 

Ibland kan man läsa på tränings- och viktminskningsbloggar att själva träningen inte fyller så stor funktion när man villl gå ner i vikt utan det är kosten som måste göra jobbet. Jag förstår vad detta kommer ifrån, för kalorimässigt måste man jobba rätt hårt för att bli av med en snickers. Men! Jag tycker det är otroligt svårt att hålla en bra kost om jag inte håller igång med träningen. Det är som om de går hand i hand. Det ena blir inget bra utan det andra. Jag har erfarit såå många gånger när motivationen att äta rätt försvinner när jag inte tränar, men så fort jag kommer igång igen kommer motivationen tillbaka. Därför tycker jag att det är dumt att påstå att träningen inte är viktig för viktminskningen. Dessutom är effekterna av träning i det långa loppet så positiva att det förmodligen gör mer gott för din hälsa än vad de extra kilona gör dåligt.

 

 

 

Idag har jag premiärtränat på gym tillsammans med lillen som låg och sov så sött i mjukliften. Jag fick veta i förra veckan att det är ok att ha med bebis till gymet på Friskis&Svettis på vardagar före kl. 14. Detta öppnar en helt ny värld för mig! Dessutom finns det ett "träna dag"-kort som är bra pris på också. Så nu kan jag välja tid och dag som jag vill träna, vilket är riktigt skönt!

 

Men jag som inte har tränat på gym på väldigt länge känner mig lite ovan. Jag är van vid pass som Skivstång och Cirkelfys där någon annan har gjort upplägget och talar om precis hur man ska göra. Nu när jag måste tänka själv blir det plötsligt lite svårt (om än väldigt bra).

 

Tanken med träningen är inte att bygga muskler i första hand utan att förbränna. Det är vad jag behöver just nu... Sen att stärka upp kroppen i största allmänhet och förbättra min kondition. I det långa loppet är tanken en triathlon, men där är vi inte än om man säger så.

 

Så. Jag tänker så här. Träningen måste vara pulshöjande och ha hellre fler än få repetitioner. För att hålla igång en hög puls så kör jag cirklar med övningar som aktiverar stora muskelgrupper. Jag gör inte så många övningar eller cirklar i början för att inte köra för hårt.

 

Idag såg det ut så här:

 

10 min crosstrainer

Cirkel x 3 (ca 1 min vila mellan cirklarna, ingen vila mellan övningarna):

Swing med kettlebell x 15

Benböj med pinne över huvud x 15

Utfallssteg med kettlebell x 15

10 min roddmaskin

 

Helt slut!

 

Nu blev det mycket fokus på ben och inte så mycket på armar eller core-styrka. Samtidigt pumpar hjärtat mer i övningar med stora muskler involverade. Så mitt krux är hur jag ska fortsätta härifrån. Behöver jag ett pass som är renodlat arm/core eller kan jag utifrån mitt syfte med träningen fortsätta med endast den här typen av övningar? Eller har ni tips på bra övningar som inkluderar armar men som också ger en hög puls?

 

Sen ska jag också tillägga att jag är inte helt bekväm i gymmet än. Känner mig lite som någon slags valross som drar runt. Så några avancerade övningar med mycket teknik klarar jag inte. Sen har jag ju mitt lilla bihang i form av bebis som får följa med runt också...

Helst av allt så skulle jag vilja hitta ett hörn bredvid t.ex kettlebells, plocka ihop lite prylar och kunna köra mina cirklar där utan för mycket inblandning av annat/andra. Så lite förflyttning som möjligt och så funktionellt som möjligt.

 

Kondition tränar jag i simhall/spinningcykel/spåret men längre tider på konditionsmaskinena kommer nog också framöver.

 

Så lite respons på detta från någon av er träningsnördar där ute skulle sitta fint!