2014-04-01
23:33:00
Identifiera dig med det du vill uppnå...
2013-01-23
10:03:45
När man vill något väldigt mycket...
2011-02-27
19:22:00
Hantera!
2010-01-17
22:22:00
Du har väl skaffat allt?
Innan jag fick barn, framför allt under graviditeten funderade jag så mycket på allt man behövde kunna och veta inför själva nedkomsten. Jag är en person som inte gärna vill göra fel i samtliga sammanhang, jag gillar inte att behöva bli rättad eller kritiserad (dålig egenskap) och även inför det här med barn kryper de där känslorna fram. Man vill så gärna vara en bra förälder och hantera allt med lugn och kontroll. De flesta som känner mig skulle nog beskriva mig som ganska lugn och kontrollerad, men insidan känns inte alltid så. Jag bara går och väntar på att någon ska avslöja min bluff som människa och tala om för mig och alla andra att jag bara har fuskat mig genom sociala gemenskaper, skola och utbildning, föräldraskapet, ja hela livet.
Därför kan jag bli så upprörd ibland när jag märker hur man blir utnyttjad i sina mest känsliga lägen. Jag minns att jag under min graviditet reagerade starkt över hur man i reklam försöker påverka alla blivande föräldrar till att spendera sina pengar på alla möjliga konstiga grejer.
Den enda viljan man har som blivande förälder är att allt ska bli så bra som möjligt för det barn som ska komma och det ansvar man i detsamma har tagit på sig kan ibland kännas överväldigande. Därför är man så mån som möjligt att inte göra fel och snedsteg och denna utsatthet utnyttjas till max! "Du är ingen bra förälder om du inte skaffar just den häär prylen" eller "om du vill ditt barns bästa ska du köpa den häär utvecklande leksaken". Det är så lätt att se igenom, men ändå trillar man dit! Man, eller jag, vill ju inte stå där sen med skägget i brevlådan då någon "smart" vill avslöja ens livsbluff... Det kan ju faktiskt vara så att reklamerna har rätt och att ditt barn inte kan leva utan en jumparoo från fisherprice, fullsmockad med leksaker som belönar ditt barn med musik från regnskogen och blinkande lampor varje gång det hoppar...
2010-01-07
23:14:00
Att det ska vara så svårt...
Att det ska vara så fruktansvärt svårt för mig att fullfölja vissa saker.
Nu har jag ju startat en blogg...
Nu får jag väl också se till att i alla fall uppfylla de låga eller obefintliga förväntningar som finns på mig i detta avseende! Problemet är nog att allt ska va så himla pretentiöst hela tiden. Det behöver väl inte alltid vara fullt ut eller inget alls? Eller?
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att göra ett litet försök att få ordning på detta webb-tillhåll.
Okej, en liten snabbuppdatering i punktform:
- Sommaren kom, fylld av renoveringar och diverse sommarprojekt.
- Mammaledigheten tog plötsligt slut.
- En intensiv höst började vilken begrov alla tankar på annat än jobb.
- Julen gav det avbräck som behövdes för att bloggnerven skulle vakna igen...
För övrigt så finns inget mer att önska på familjefronten. Den är så nära perfektion man kan komma:
Stay tuned:-)
2009-04-29
00:01:00
Lite egen tid mot slutet av dygnet.

Ibland kan det kännas som om man inte får någonting gjort under dagarna, men när det börjar bli mörkt så rinner plötsligt all energi och inspiration till på en gång. Jag har alltid varit en morgontrötter och kvällsmänniska och jag har ALLTID haft problem med att komma i säng.
Vad beror sånt på egentligen?
En del pratar om att det finns olika människor har olika långa dygn programmerade i kroppen och att de som har längre dygn vill vara uppe sent och sen sova länge. Typ B-människor tror jag visst att det kallas...
Jag tror att jag är en person som behöver mycket ensamtid. Den får jag nog bäst när jag inte behöver anpassa mig efter någonting annat vare sig det handlar om lunchtider, blöjbyten, äkta mannen, bussar eller TV-tablåer. När dyget börjar lida mot sitt slut finns det liksom inga hållpunkter kvar. Man är helt ensam och det finns inga krav. Jag kan välja själv om jag vill spela gitarr ta hand om disken eller se på TV. Eller blogga självfallet...

2009-02-25
00:47:00
Bortom tak och lyktor...

Att samla mina tankar i en blogg...
Jag har alltid påstått att människans insida rymmer helt egna världar och dimensioner. Jag skulle vilja vara upptäcktsresande i andras tankar så varför inte, släppa in er i min egen lilla atmosfär.
Så detta är väl då en inbjudan, antar jag.
Hrmhrm...
Härmed inbjuder jag Dig till min anspråkslösa lilla blogg.
Den kommer inte handla om mode.
Den kommer inte handla om politik.
Den kommer inte förhärliga min egen person.
Men den ger ett passerkort in i mitt huvud.
Så följ gärna med när mina tankar flyger bortom tak och lyktor...
Inte a' la Peter Pan utan bara på mitt eget lilla vis när jag inte längre orkar hålla fötterna på jorden.