annateresiaholm

Under våren har jag vid 3 tillfällen testat mitt VO2max. Det är ett mått på syreupptagningsförmågan och just det här testet gjordes på Friskis & Svettis på en spinningcykel. Två minuter med en viss kadens och ett visst motstånd och så viss ökning av motståndet efter dessa två minuter. Och så håller man på tills man stupar:)

 

Den 21 februari startade jag med ett värde på 34. Enligt tabellerna skulle detta motsvara "fair", ett steg under "good". Inte så bra, men första gången för testet och med ett längre träningsuppehåll innan så är det egentligen inte så förvånande.

 

Den 3 april gör jag ytterligare ett test med precis samma upplägg och denna gången får jag ett värde på 37. Detta motsvara "good". Vilken förbättring, tänkte jag då. På bara några veckor! Lite lättare i vikten och med en hel del intervallträning i benen. 

 

I söndags, den 22 maj gör jag terminens sista test. Såklart ville jag se en förbättring och då blir ju pannan genast lite hårdare. Jag får ett värde på 40! Jag vet inte ens om det borde vara möjligt att förbättra sig så mycket på så kort tid, men det känns helt fantastiskt. Jag ligger nu enligt tabellerna i överkant av "good", nästan på väg upp mot "excellent". Det är en riktigt skön känsla!

 

Så vad vill jag ha sagt med det här? Jo, såklart vill jag ju skryta lite om mina framgångar, men också förmedla att vem som helst kan förbättra sig på relativt kort tid. Ibland känns det som att vägen till framgång är så lång och kräver nästintill ett mirakel för att genomföras. Men små medel och lite målmedvetenhet kan ge stora resultat inom rimlig tid. Är inte det motiverande om något?

I morse stod vågen på en tiondels kilo under ett mål som jag haft sedan låångt tillbaka. Det är en siffra som inte har visat sig där sedan -07, innan min första graviditet. Såklart är detta otroligt tillfredsställande på alla möjliga sätt och vis. Framför allt så betyder det att jag har bra chans att uppnå de idrottsliga mål jag har satt inför sommaren. 

 

Ändå finns det en del i mig som är skräckslagen. För att falla tillbaka. För att finna mig själv vid nästa årsskifte i samma position som innan och lova och bedyra att inte lägga på mig sådär mycket igen, att lova mig själv att säga stopp, att lova mig själv att lyckas hålla balansen. Men det är inte lätt. Jag vet det. Så vad är det som ska göra skillnaden mellan att lyckas och inte lyckas denna gång? Jag har inte svar på den frågan. Och det är väl det som skrämmer mig. 

 

 

 

 

Jag tror att jag måste koppla om i hjärnan. Det jag gör nu för att tappa i vikt och stärka min kropp ska vara det som är det normala. Visst, jag behöver öka mitt kaloriintag lite för att inte tappa för mycket, men förmodligen inte med några jättemängder. Jag måste förstå och inse att de förändringar jag gjort de senaste månaderna är för livet och inte något tillfälligt ont eller ett straff jag kommer att sluta avtjäna. För då återgår allt till det normala förr eller senare. 

 

Det normala ska vara det som är nu. Är det några stora uppoffringar? Nej, egentligen inte. Är det några stora fördelar? JA!

Jag har den senaste tiden funderat en del på vda det är som gör att man (jag) ibland lyckas och ibland inte lyckas med mina mål. Då tänker jag framför allt på mål som handlar om livsstil, vikt och hälsa. Vissa gånger har jag hur mycket motivation som helst att dra igång, klarar av det ett tag, blir nöjd och faller tillbaka. Andra gånger vill jag. Vill otroligt mycket. Men, ändå lyckas jag inte. Ibland inte ens att börja försöka.

 

Just nu är jag inne i en period då jag lyckas. Jag lyckas motivera mig själv. Jag har lyckats gå ner i vikt långt över förväntningarna. Jag lyckas med mina idrottsliga mål. Jag lyckas hålla en bra kost. 

 

Så vad är då skillnaden? Varför går det nu men inte innan?

 

Jag kan inte skylla på att jag mår bättre eller har mer tid eller är mer stärkt än vanligt av någon orsak. 

 

Några saker som jag tror spelar roll (men jag är långt ifrån säker):

 

1. Mata mig med motivation. Med påfyllning. Dels har jag en lite löjlig grej att jag blir sjuukt motiverad av livsstilsprogram som Biggest Loser eller Extreme Weightloss. Jag vet inte vad det är, men att se människor gå från sin jobbigaste stund och trots motgångar kämpa sig igenom får mig att känna att jag också kan klara det. 

Under våren var jag också på en föreläsning med svenska Biggest Loser-vinnaren Simon Kachoa som pratade från temat "If I can - You can". Det blir som en mental påfyllning från någon som gått igenom samma sak och som inte klandrar mig för de punkter i livet då jag varit svag. Sen bara grejen att erkänna att kolla på välproducerade doku-såpor motiverar mig, stå för det och inte skämmas. Bara det, liksom.

 

2. Fokus på balans. Det är så lätt att vilja ha resultat snabbt. Och det är nog inte fel att dra igång lite striktare för att se att något händer eller träna asmycket i början bara för att det känns rätt och bra (så länge man inte skadar sig). Men just nu känns det som att mitt stora problem är att det ska funka i det långa loppet och då är det svårt att vara extremt restriktiv. Att hitta balans - alternativ som känns som om man kan hålla i längden, det känns som det viktiga. Annars kommer jag falla tillbaka, återgå till det invanda och hemtama.

 

3. Ren mat. Ja, jag vet att det låter lite pretto, men jag börjar faktiskt mer och mer tro på detta. Stabiliseringsämnen, smakförstärkare, processat och überpastörierat ger inte den näring som kroppen behöver. Det enda som händer är att vi får i oss massor av energi och fortfarande inte gett kroppens celler det de behöver. Kroppen säger då "Jag har inte fått det jag behöver" och vi tolkar det som "Jag är hungrig". Fast vi egentligen inte behvöer energin. Tidigare när jag räknat kalorier så har jag försökt få i mig så mycket som möjligt på så få kalorier som möjligt. Till frukost kunde det vara söt lättyoghurt med flingor av något slag. Massa stabiliseringsämnen och socker som efter insulinpåslag gör mig tröttare än vad jag var innan. Och huungrig. Nu äter jag rysk yoghurt med 17% fett i med lite kokos och frön. Inte lika stor mängd, men jag blir bra mycket mättare, står mig längre och kroppen verkar svara på det.

 

Nej, nu står Biggest Loser på paus och tevattnet väntar på mig så jag får återkomma med fler punkter:) Godnatt!