annateresiaholm

Så var det gjort, min tredje Vansbrosimning. Rent teoretiskt nådde jag mitt mål, att slå förra årets tid. Fast bara med futtiga 19 sekunder. Trots att jag crawlade typ 90%, tog ut mig och hade en våtdräkt som passade mig bättre. 

 

När vi gick mot starten så var det en del åska kring området och jag började bli orolig. Gruppen före oss gav sig i, men precis före vår start 13:33 så pausade de starterna pga av kraftig åska rakt ovanför. Det var en hel del läskiga blixtar ska jag säga. Jag brukar inte vara orolig för åska i vanliga fall, men när man ska i vattnet, hu! Det hann komma tre rejäla hagelskurar när vi stod och väntade också. Tre av mina kära vänner som var med fick hoppa in i en skåpbil, de asen! Kallt och jobbigt, men det enda som rörde sig i mitt huvud var tanken på att inte få starta. Det störde mig något så otroligt. Konstigt nog så var jag inte så störd av åska och hagel och kyla utan överdragskkläder. Det enda som snurrade var tanken på att inte få köra. Kanske ett tecken på målmedvetenhet? Kanske ren och skär idioti? Hur som helst så fick vi starta en halvtimme senare och vattnet kändes ljummet efter ovädret. Sköönt, tänkte jag och glömde helt bort att vara strategisk, gick i på fel sida, trängdes (de släppte tre startgrupper på en gång) och längs med hela banan fick jag både ge och ta emot sparkar i vattnet. Båda vännerna Martin och Micke fick sig en smäll av mig längs vägen. Vid ett tillfälle var det en kille (stor piercing i örat och såg mycket trevlig ut f.ö.) som bad om ursäkt för en spark. "Det är lugnt" svarade jag och tänkte att det var väl inget, men upptäckte sen ett rejält blåmärke på överarmen. När jag klev upp var jag övertygad om att jag tog fjolårets tid, men klockan tydde på det motsatta. Vi fotade, duschade, kollade på min guddotter som körde ett av barnloppen i bassäng, käkade och SEN, när vi hämtade ut diplomen såg jag att jag faktiskt klarade tiden. Fjuttiga, och långt ifrån tillräckliga, men ack så viktiga 19 sekunder. Tiden blev 1:05:38.

 

 

Vikten fortsätter att gå av. Fråga mig inte hur det är möjligt. Tanken har slagit mig att jag är sjuk på nåt sätt. Alltså i kroppen, inte i huvudet (även om det kanske verkar så ibland). Men jag känner mig bättre än någonsin. Jag får tro och hoppas att jag har hittat en modell som funkar. Nu är det bara balans, balans, balans som gäller. Svårt, svårt, svårt. Särskilt efter den här kvällen. Mannen gick på semester idag och det blev både fika och sen en improviserad (!) trerätters. Med en treårig son som vägrade att ens komma till bordet först. Men, jag tror ändå att detta faller inom ramen för att kunna upprätthålla balans. Nu sitter jag med fötterna uppe, tända ljus, en bra spellista, lite rött i glaset och har det gött. 

 

Under våren har jag vid 3 tillfällen testat mitt VO2max. Det är ett mått på syreupptagningsförmågan och just det här testet gjordes på Friskis & Svettis på en spinningcykel. Två minuter med en viss kadens och ett visst motstånd och så viss ökning av motståndet efter dessa två minuter. Och så håller man på tills man stupar:)

 

Den 21 februari startade jag med ett värde på 34. Enligt tabellerna skulle detta motsvara "fair", ett steg under "good". Inte så bra, men första gången för testet och med ett längre träningsuppehåll innan så är det egentligen inte så förvånande.

 

Den 3 april gör jag ytterligare ett test med precis samma upplägg och denna gången får jag ett värde på 37. Detta motsvara "good". Vilken förbättring, tänkte jag då. På bara några veckor! Lite lättare i vikten och med en hel del intervallträning i benen. 

 

I söndags, den 22 maj gör jag terminens sista test. Såklart ville jag se en förbättring och då blir ju pannan genast lite hårdare. Jag får ett värde på 40! Jag vet inte ens om det borde vara möjligt att förbättra sig så mycket på så kort tid, men det känns helt fantastiskt. Jag ligger nu enligt tabellerna i överkant av "good", nästan på väg upp mot "excellent". Det är en riktigt skön känsla!

 

Så vad vill jag ha sagt med det här? Jo, såklart vill jag ju skryta lite om mina framgångar, men också förmedla att vem som helst kan förbättra sig på relativt kort tid. Ibland känns det som att vägen till framgång är så lång och kräver nästintill ett mirakel för att genomföras. Men små medel och lite målmedvetenhet kan ge stora resultat inom rimlig tid. Är inte det motiverande om något?

I morse stod vågen på en tiondels kilo under ett mål som jag haft sedan låångt tillbaka. Det är en siffra som inte har visat sig där sedan -07, innan min första graviditet. Såklart är detta otroligt tillfredsställande på alla möjliga sätt och vis. Framför allt så betyder det att jag har bra chans att uppnå de idrottsliga mål jag har satt inför sommaren. 

 

Ändå finns det en del i mig som är skräckslagen. För att falla tillbaka. För att finna mig själv vid nästa årsskifte i samma position som innan och lova och bedyra att inte lägga på mig sådär mycket igen, att lova mig själv att säga stopp, att lova mig själv att lyckas hålla balansen. Men det är inte lätt. Jag vet det. Så vad är det som ska göra skillnaden mellan att lyckas och inte lyckas denna gång? Jag har inte svar på den frågan. Och det är väl det som skrämmer mig. 

 

 

 

 

Jag tror att jag måste koppla om i hjärnan. Det jag gör nu för att tappa i vikt och stärka min kropp ska vara det som är det normala. Visst, jag behöver öka mitt kaloriintag lite för att inte tappa för mycket, men förmodligen inte med några jättemängder. Jag måste förstå och inse att de förändringar jag gjort de senaste månaderna är för livet och inte något tillfälligt ont eller ett straff jag kommer att sluta avtjäna. För då återgår allt till det normala förr eller senare. 

 

Det normala ska vara det som är nu. Är det några stora uppoffringar? Nej, egentligen inte. Är det några stora fördelar? JA!

Jag har den senaste tiden funderat en del på vda det är som gör att man (jag) ibland lyckas och ibland inte lyckas med mina mål. Då tänker jag framför allt på mål som handlar om livsstil, vikt och hälsa. Vissa gånger har jag hur mycket motivation som helst att dra igång, klarar av det ett tag, blir nöjd och faller tillbaka. Andra gånger vill jag. Vill otroligt mycket. Men, ändå lyckas jag inte. Ibland inte ens att börja försöka.

 

Just nu är jag inne i en period då jag lyckas. Jag lyckas motivera mig själv. Jag har lyckats gå ner i vikt långt över förväntningarna. Jag lyckas med mina idrottsliga mål. Jag lyckas hålla en bra kost. 

 

Så vad är då skillnaden? Varför går det nu men inte innan?

 

Jag kan inte skylla på att jag mår bättre eller har mer tid eller är mer stärkt än vanligt av någon orsak. 

 

Några saker som jag tror spelar roll (men jag är långt ifrån säker):

 

1. Mata mig med motivation. Med påfyllning. Dels har jag en lite löjlig grej att jag blir sjuukt motiverad av livsstilsprogram som Biggest Loser eller Extreme Weightloss. Jag vet inte vad det är, men att se människor gå från sin jobbigaste stund och trots motgångar kämpa sig igenom får mig att känna att jag också kan klara det. 

Under våren var jag också på en föreläsning med svenska Biggest Loser-vinnaren Simon Kachoa som pratade från temat "If I can - You can". Det blir som en mental påfyllning från någon som gått igenom samma sak och som inte klandrar mig för de punkter i livet då jag varit svag. Sen bara grejen att erkänna att kolla på välproducerade doku-såpor motiverar mig, stå för det och inte skämmas. Bara det, liksom.

 

2. Fokus på balans. Det är så lätt att vilja ha resultat snabbt. Och det är nog inte fel att dra igång lite striktare för att se att något händer eller träna asmycket i början bara för att det känns rätt och bra (så länge man inte skadar sig). Men just nu känns det som att mitt stora problem är att det ska funka i det långa loppet och då är det svårt att vara extremt restriktiv. Att hitta balans - alternativ som känns som om man kan hålla i längden, det känns som det viktiga. Annars kommer jag falla tillbaka, återgå till det invanda och hemtama.

 

3. Ren mat. Ja, jag vet att det låter lite pretto, men jag börjar faktiskt mer och mer tro på detta. Stabiliseringsämnen, smakförstärkare, processat och überpastörierat ger inte den näring som kroppen behöver. Det enda som händer är att vi får i oss massor av energi och fortfarande inte gett kroppens celler det de behöver. Kroppen säger då "Jag har inte fått det jag behöver" och vi tolkar det som "Jag är hungrig". Fast vi egentligen inte behvöer energin. Tidigare när jag räknat kalorier så har jag försökt få i mig så mycket som möjligt på så få kalorier som möjligt. Till frukost kunde det vara söt lättyoghurt med flingor av något slag. Massa stabiliseringsämnen och socker som efter insulinpåslag gör mig tröttare än vad jag var innan. Och huungrig. Nu äter jag rysk yoghurt med 17% fett i med lite kokos och frön. Inte lika stor mängd, men jag blir bra mycket mättare, står mig längre och kroppen verkar svara på det.

 

Nej, nu står Biggest Loser på paus och tevattnet väntar på mig så jag får återkomma med fler punkter:) Godnatt!

Scrollar ner. Läser. Tänker. Känner. Funderar.

 

Så mycket tid. Vad blev det av allt?

 

Vi är alla olika, men jag tror att det här med att sätta upp nya mål är lätt för mig. Förmodligen beror detta på att jag inte är särskilt rädd för att misslyckas. Jag är inte heller rädd för att revidera mina mål allt eftersom tiden går. Kanske grundar det sig i en insikt att det viktigaste ändå är att jag mår bra här och nu oavsett vad som händer med de där högt uppsatta målen. Förmodligen också på grund av vetskapen om att jag är älskad oavsett.

 

Nu skulle man kanske kunna tänka att jag resonerar såhär för att jag inte lyckades. För att jag ändå behöver känna mig bra över mig själv. Men så är det inte. För det gick faktiskt. Typ, enligt planerna.

 

Triathlonsatsning 2014, vilket skämt egentligen. Men motiverande. Det gav mig den där pirriga känslan i magen av att jag faktiskt kan klara mer än vad både jag själv och min omgivning tror. Att kunna pusha mig själv, klara mer. Tävlingsinstinkt? Kanske. Det ligger någon slags tillfredsställelse i att se bortom det där som lätt kan kännas omöjligt. Som att jag vill bevisa att ingenting är omöjligt.

 

Det blev tre uppdelade grenar. 

 

Började veckan med ont halsen. Tvekade om jag skulle genomföra, men körde till slut. Lugnt lopp. Tid, kanske lite bättre än förväntat.

Den senaste veckan har jag gått och grubblat på ett besked. Jag har fått veta att min onda höft inte bara är någonting som jag har inbillat mig eller hittat på utan jag har haft ont på riktigt (vilket jag egentligen redan visste, men om man inte erkänner på riktigt att något är fel så är det ju inte det heller, eller hur??)

 

Min höftled är inte riktigt formad som den ska. Förmodligen sedan födseln. Det kallas visst höftledsdysplasi. Skålen som höftkulan ligger i är för grund, vilket gör att kulan rör sig runt i leden och har orsakat ledsvikt (artros). Det är när de mjuka delarna i leden bryts ner och orsakar smärta i höften och även i benet. Alla symptom på artros stämmer. Och egentligen visste jag nog redan att så var fallet. Det går ju att googla på allt numera.

 

Hursomhelst så sätter detta allt vad träning heter i en annan dager. Jag skulle gissa att sjukgymnast och läkare kommer att rådge mig att inte springa mer, i alla fall inte ofta och någon längre stund. Det känns lite som om mattan rycks under mina fötter.

 

I 1,5 år har jag arbetat med mig själv, med mina målsättningar, med min motivation, med min hälsa och min livsstil. En viktig mening har varit "Identifiera dig med det du vill uppnå". Vill du vara en som en person som prioriterar träning och idrott, se dig själv som en. Vill du bli en person som sätter upp höga mål och genomför dem, tro på riktigt på att du är den personen. Känn att du är den personen. Låt inte andra eller yttre omständigheter definiera vem du är utan var den person du vill vara. 

 

Nu har jag fått göra ett tillägg till detta. "Identifiera dig med det du vill uppnå och inte med det som begränsar dig". För vi har alla våra begränsningar. På olika sätt. Det som definierar oss är egentligen inte hur vi hanterar våra begränsningar utan vad vi gör med alla de andra delarna av vår person.

 

Idag har jag invigt min knallröda badmössa. Kanske det svåraste plagg att bära med någon form av värdighet utan att vara en vinnare av något slag. Tillsammans med mina simglasögon känner jag mig mer eller mindre som ett vandrande aprilskämt. Men om jag inte hade vågat ta på mig mössan och glasögonen inför alla (tränare, simskolebarn med föräldrar, motionärer och äventyrsbadgäster) så hade det betytt att jag inte kan definiera mig med en person som behöver de där prylarna. Och så är det inte. För jag är en vinnare. Och jag behöver min röda badmössa av olika praktiska skäl (det finns till och med en orsak bakom färgen). Och det kändes skämmigt. Och riktigt bra. Riktigt bra.

 

 

 

Ingefära. Först hatad, sen älskad. Som så mycket annat här i livet, inte minst när det kommer till mat.

 

Jag minns så väl på hemkunskapen när jag gick på högstadiet hur en av mina klasskamrater bedyrade hur gott det skulle bli med svarta oliver i salladen. Men icke. Efter avsmakning resulterade min pubertala envishet i en vägran att äta upp salladen ens efter att oliverna var urplockade. Omvänd hann jag bli redan innan vuxen ålder. Uwes grekiska sallad har jag nog att tacka för det.

 

Och nu är vi här igen. När jag gick på musikhögskolan fick jag tipset att göra te på ingefära, citron och vitlök för att mota bort en begynnande förkylning. Orädd som jag var och fortfarande är när det kommer till att prova nya saker så gjorde jag ett försök. Det skulle jag inte ha gjort. Sedan dess har jag nog varit högst tveksam när det kommer till ingefära i några större mängder.

 

Men! Sushin och upptäckten av den syltade ingefäran (som smakade tvål de första gångerna jag provade) räddade mig ur detta och idag finner jag mig själv avnjutandes en rejäl termosmugg med ingefärste. 

 

Ingefärste är helt enkelt gjort på kokande vatten och färsk ingefära. Jag brukar skiva ca 1cm av ingefäran tunt och hälla det heta vattnet över. Sen kan man låta det dra efter tycke och smak. Ju längre - ju starkare (logiskt nog). Jag gillar när det hinner bli så pass starkt att det hettar lite i munnen när man dricker det. Lite honung i kan säkert vara underbart gott, jag har dock inte testat det själv.

 

Ingefära ska ju också ha en hel massa olika positiva hälsoeffekter. För den som är intresserad så finns en bra text att läsa här: 

http://www.wellnessguide.se/SkrivUt/ingefara-mot-det-mesta

 

 

Nu är det bestämt! I måndags anmälde jag mig till Vansbrosimningen Öppen älv och mitt triathlon blir istället uppdelat i tre separata tillfällen.

 

Varför? Jo, jag är lite för feg. Än så länge.

 

Hursomhelst så är planen så här:

 

22/5 Vårruset

4/7 Vansbrosimningen Öppen älv

10/8 Finnmarksturen

 

Jag tror detta kommer bli toppen. Det finns många fördelar.

 

Jag får fokusera på en gren i taget.

Jag slipper oroa mig för prylar och praktiska detaljer.

Jag kan mäta min prestation i varje gren.

Jag kan välja ett lite kortare spring-lopp för att undvika skador.

Jag får cykla MTB i terräng istället för ett distanslopp.

Jag får sällskap av min man på Finnmarksturen och av kollegorna på Vårruset.

Jag riskerar inte att tappa träningsmotivationen eftersom jag sprider ut loppen över säsongen.

 

Det kommer att bli grymt!

 

 

 

 

Med alla ambitioner och högt uppsatta mål??

 

Avsaknaden av inlägg kanske skulle kunna tolkas som ett tecken på misslyckande, men med stolthet kan jag säga att så inte är fallet! Istället har jag använt mitt träna-allt-kort på Friskis som införskaffades i början av hösten flitigt och rådjuren i skogen har fått möta mig både springandes och cyklandes. En fantastisk förändring i träningen är avskedet av spinningcykeln och välkomnandet av en ny MTB.

 

Nu har typ hela mars gått och det känns som om vi har varit sjuka i en evighet. Men! Nu börjar det ordna upp sig:-) Det firar mamma Anna med att vara extra kreativ och finurla ut ett roligt påskpyssel.

 

De här små kycklingarna gjorde jag och Signe härom dagen. Jag såg några bilder på cupcakes dekorerade lite påskigt med gul kokos och tänkte att "det där kan man göra nåt kul av!". 

 

 

 

För någon vecka sen genomgick min blogg en Extreme makeover:-) Med mina, än så länge små och nya programmeringskunskaper har jag gjort en nystart.

 

Välkomna in och kika och tyck gärna till!

...då blir man väldigt självkritisk.

 

Eller "man", det vet jag i och för sig ingenting om. Men jag blir det. Jag analyserar det jag gör in i minsta detalj och tänker och vrider och funderar och får ångest över nåt jag sagt eller gjort. Det kan vara nåt så litet att ingen annan ens märkt det. En liten ton i rösten, en tendens till negativ inställning, något jag inte förstått eller när jag upplever att jag inte är tillräckligt snabbtänkt. Eller om jag pratar för fort, bevare mig väl!

 

När jag vill något tillräckligt mycket så vill jag inte gå tillbaka i tanken och behöva undra om det hade blivit annorlunda ifall jag hade gjort eller varit på ett annat sätt.

 

Det är frustrerande att vilja något så mycket att jag inte kan släppa tanken på det utan hela tiden vilja försöka göra mer för att lyckas. Det leder förmodligen till att jag gör för mycket istället och upplevs som lite jobbig och överenergisk. Fast det jag önskar är bara att uppfattas som driven och noggrann. Men, det kan vara en fin gräns mellan dessa lägen. 

 

Kanske någon som känner igen sig?

Som en riktig svenssonfamilj bör så hade även vi denna fredag ett så kallat fredagsmys. Och inte vilket fredagsmys som helst, nej då, utan ett fredagsmys med Barbie-film! Det ni, det är grejer det!

 

Men en sak som faktiskt seriöst är rätt så bra är vår tradition på fredagsmysmat. Vi brukar få välja tre grejer var att ha som plockmat. Det kan bli typ oliver, morotsstavar, melon, nån god ost, körsbärstomater eller nåt annat som man är sugen på. Och så lite dip på det.

Ingen matlagning, alla kan hjälpa till att skala och dela, alla får vara med och bestämma och man kan göra det så nyttigt eller onyttigt som man vill. Rå blomkål har blivit en personlig favorit. Signe kör alltid på ölkorv som sitt första val...

 

Trevlig helg på er!

Men, något senare än jag tänkt på grund av nattningen. Sen när jag klivit upp ur bassängen och kollar telefonen har jag en hel hög missade samtal och sms från mannen som har en otröstlig bebis hemma. Så jag har nog fortfarande klor på kroppen, så snabbt gick det i duschen! Och jag som hade tänkt belöna mig själv efter 14 dagars sockerstopp med en lång stund i bastun. Ja, ja, det får väl bli nästa gång.

Inte så mycket folk i bassängen, dock, vilket var skönt. Jag förbättrade min tid på 400 meter med en hel minut och gjorde 10:45. Känns bra, men bättre ska det bli!

 

Nu har jag slappat i soffan en stund tillsammans med sovande bäbis, en kopp te och ett inspelat avsnitt av kvällens Sveriges mästerkock som kan vara (jämsides med Greys Anatomy) världens bästa TV-program:-)

Godnatt!

 

Undrar om man kommer iväg och simmar ikväll, tro. De senaste två kvällarna har ambitionen funnits där, men i måndags hade jag glömt ett rep med Nerikes Mässingssextett som jag fick hetsa iväg till och igår var det mannens tur att göra ett pass. Vi kommer ju liksom inte iväg båda två samtidigt.

 

Simingen är ju en del av min extremt seriösa (känn av min något ironiska ton) Triathlonsatsning 2014. Och till det hör ju att jag måste lära mig att crawla. Det känns inte riktigt bra att komma med ett halvtaskigt bröstsim till något slags lopp och dessutom måste jag förbättra mina tider för att det ska kännas ok.

 

I dagsläget, otränad, ovan och med bröstsim tar jag mig 400m i bassängen på ca 11:45. Det måste och skall förbättras! Jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig att klara av här under våren, simning är min mest ovana gren av de tre jag ger mig på. Löpningen är inte riktigt lika komplicerad känns det som och det har jag hållt på med en del tidigare. Cyklingen kräver sin utrustning, men där har jag cyklat både racer och mountainbike sen innan, bl. a. Vätternrundan 2003 (herregud, det är ju 10 år sen!). Jag vet, det kräver bildbevis:

Men ibland tvivlar jag själv på det faktum att bebisen faktiskt är på utsidan av magen för vad jag jag har märkt så har inte dess vidd minskat i relation till det som kommit ut! Känner mig som barbamamma i min nyinförskaffade simbaddräkt. Blä!

Så nu är det väl dags att ta tag i den här kroppen då...

 

Och därför tänkte jag ta tillfället i akt att outa nåt som finns i mina tankar nämligen Triathlonsatsning 2014!

Hur otroligt det än kan låta.

Jag har, tillsammans med resten av Sverige, på slaget tolv, bestämt mig för att göra slag i saken och fixa till de här kilona och min otränade hydda. Men, jag är för blyg för att visa upp min viktminskning så ni får istället följa med på min triathlon-resa.

 

Tanken är att under året träna simning, cykling och löpning för att senast sensommaren 2014 genomföra ett triathlon.

Och nu när jag skrivit det här så är det liksom "point of no return". Det är självklart en medveten strategi från min sida att inte ge mig själv några vägar ut genom att skriva det här på bloggen.

 

Så nu börjar det.

Simträning på Gustavsviksbadet, cykling på spinningcykeln hemma i gästrummet och löpning i Venaspåret/Lillåspåret/Rynningeviken när det börjar våras.

 

Så nu firar jag kvällen och mitt mogna beslut med ett äpple och en kopp grönt te! Najs!

 

 

 

 

Måste bara delge er en liten mellandagsreaerfarenhet!

 

Jag och mannen har kommit över ett litet torp ute på landet som vi tänkte renovera upp. Just nu när bi har bäbis, det är kallt och mycket lite värme finns ute i torpet så blir det inte så kul att vara där någon längre stunde med barnen. Detta resulterar i att när Anders (som han heter, min man) ska ut och hamra och snickra (vilket jag också hade gjort om jag inte hade varit den som ammade) så dräller jag och barnen omkring på Mariebergs köpcentrum som ligger på vägen, detta trevliga ställe!

 

Nu när man såklart har skaffat Wrapp i telefonen så hade jag ett 50-kronors presentkort från MQ som jag tänkte köpa nåt kul med på rean. Jag hittade ett armband som jag gillade skarpt och till min lycka kostade det 129:- och sen 50% på det, dvs 64:50. Perfekt, tänkte jag. Då blir det ju i princip gratis med mitt presentkort.

 

Det var bara ett litet problem.

När killen i kassan slår in armbandet visade det sig att det kostade bara 38:- (eller nåt liknande). Det var alltså för billigt för mitt presentkort, vilket gjorde att jag inte kunde använda det. Skit i det! tänkte jag och var på vippen att köpa det ändå och knappade in koden på VISA-kortet. I samma sekund hejdade jag mig och frågade om jag kunde välja nåt mer så att det översteg 50 spänn och det var inga problem menade han. Så jag lomma iväg med vagn och 4-åring igen och hittade en rätt snygg scarf som var nedsatt från 199:- till 29:- (!) och får alltså en totalsumma på överväldigande 17:- efter att jag använt presentkortet från Wrapp. Där pratar vi fynd:-D

 

 

Det har visst hänt nåt sen vi sågs sist...